Vårens möte med stiftets pastoralråd ägde som vanligt rum på stiftsgården Marielund på Ekerö utanför Stockholm. Mötet hade denna gång en något annorlunda karaktär. Inga förslag från arbetsutskottet och inga motioner från ledamöterna fanns att diskutera och besluta om. Mötet ägnades i stället åt att uppmärksamma den nya församlingsordningen som trädde i kraft på mötets första dag, 1 mars 2024, och åt den gård och de omgivningar där pastoralrådet av tradition möts. Det fanns anledning till ett sådant möte med tacksamhet och reflektion, eftersom det också var ett jubileumsmöte; detta var pastoralrådets trettionde sammanträdet.

I biskopens katekes (längst ned) undervisade han oss om kyrkans pronomen: Kyrkan som hon, den, vi, du och jag!

Fredag 1 mars

Efter inledande mässa öppnades mötet av moderator Olivier Keoussou, som hälsade biskopen och ledamöterna och erinrade om det fina och viktiga arbete som pastoralrådet genomför. Han ledde så över till mötets första punkt, som var en högtidlig vidimering av ett exemplar av den nya församlingsordningen. Arbetsgruppen som från pastoralrådet avtackade också för sin insats: Johan Molde från Sankt Franciskus katolska församling i Jönköping, Gunnar Eriksson från Sankt Andreas katolska församling i Kristianstad och undertecknad.

Därefter vidtog punkten nyheter från stiftet där biskopen berättade om aktuella frågor och även besvarade frågor från deltagarna. De refereras här i punktform.

Inflödet av människor till Sverige minskar, bland annat på grund av förändrad migrationspolitik. Det märks också i våra katolska församlingar och i stiftet med ett minskat inflöde av nya medlemmar.

Åttio till hundra personer konverterar varje år, en siffra som varit stadig på den nivån sedan länge. Vi kan alltså glädjas över att så många svenskar årligen söker sig till katolska kyrkan.

Samtidigt ligger utträdena ur kyrkan på en tio gånger så hög siffra, 800-900 personer om året. Denna siffra har dock minskat något. Att medlemsantalet totalt ökar något beror alltså på inflyttningen.

Utträdena sker vanligen hos andra generationens inflyttade katoliker. Så har det också varit länge.

Vi måste bli en mer evangeliserande kyrka. Alla är vi, i våra egna sammanhang, delaktiga i kyrkans evangelisation.

Vi måste bli mer aktiva och engagerade för att hjälpa människor hitta sina andliga rötter i kyrkan.

Biskopens intryck genom sina visitationer är att församlingarna över landet blivit alltmer stabila. Det är ett gott tecken, eftersom församlingarna i sig, som gemenskap, också har ett evangeliserande uppdrag. Likväl vittnar en del konvertiter om hur de kan gå regelbundet i sin nya församling utan att någon på länge tar kontakt med dem eller på annat sätt försöker få in dem i gemenskapen.

Glädjande tecken finns: i fjol var det rekordmånga prästvigningar, sju stycken. Kallelser börjar också dyka upp i invandrargrupperna. Filippiner och kroater i detta fall – vilka är stora, etablerade grupper sedan länge i vårt stift. Det kan vara svårt med kallelser i invandrargrupperna, eftersom det kan vara så att som enskild förknippar man kallelse till präst, diakon eller ordensliv som något som hör det gamla hemlandet till.

Just nu har stiftet fyra prästkandidater. De genomför just nu en fas av sin utbildning på ett gammalt engelstk seminarium i Spanien. (Det har funnits just ett engelskt katolskt seminarium i Spanien sedan svårigheterna under religionsstriderna i England på 1600-talet.)

I de höga talen för utträden ur kyrkan, som Sverige inte är ensamt om utan drabbar andra länder särskilt i västvärlden, ser vi hur sekulariseringen slår hårt och obarmhärtigt. Just därför är det så viktigt att se till vad församlingarna erbjuder, inte minst för våra ungdomar.

Kyrkoinvigningar av övertagna eller billigt inköpta kyrkor fortsätter. S:t Gabriel i Uddevalla invigs om några veckor, och den katolska församlingen i Nässjö kommer likaså få en nyinvigd kyrka under våren. Förhoppning finns också för Östersund, där man letar kyrka.

Mer än ett hundratal kyrkor lånas regelbundet av Svenska kyrkan och många av frikyrkorna. Där mässan firas, kommer alltid katoliker. Med egen kyrka kommer desto flera – det har man inte minst märkt i Uddevalla. Vi har alltså möjlighet att växa, men vi måste vara medvetna om de ansträngningar som behövs för att man fortsatt skall känna sig hemma i kyrkan och församlingen.

Har man erfarit kyrkan som en kärleksfull mor – eller som institution eller organisation? Se mer härom i biskopens katekes (söndag 3 mars) nedan!

Ordenssystrarna kan bidra till att ge kyrkan ett moderligt ansikte – om systrarna och deras liv synliggörs i församlingarna.

Nya systrar har flyttat in i vårt stift från Nigeria och Eritrea. I Europa har kvinnliga kallelser till ordensliv gått tillbaka starkt.

Biskopen fick en fråga om kring de utifrån kommande prästernas svårigheter med svenska språket. Biskopen klargjorde att det är obligatorisk för utländska präster som verkar i Sverige att lära sig svenska. Dock är det från stiftets sida svårt att följa upp hur väl inlärningen går. Prästerna har också olika förutsättningar för att lyckas lära in god svenska. Några präster har faktiskt efter en tid lämnat stiftet just på grund av svårigheterna att komma in i det svenska.

Frågan om inkomstgräns för icke EU-medborgare som arbetsinvandrat kom också upp. De högre gränser som regeringen aktualiserat är omöjliga för stiftet att möta avseende präster från utlandet. Nu är det i stället på gång möten med regeringen för undantag, och då för fler yrkeskategorier där de skarpare gränserna skapat svårigheter för branscher.

Lördag 2 mars, eftermiddag

Vid plenarmötet med pastoralrådet fanns inga förslag eller motioner att diskutera eller besluta om. I stället redovisades den utbildningsplan som arbetas fram för att alla församlingars pastoral- och ekonomiråd skall bli bekanta med den nya församlingsordningen. För församlingarna i Göteborgs dekanat kommer utbildningen att äga rum lördag den 4 maj.

Kyrkoherdarna och ytterligare en präst och två lekmän kommer att kallas till en och en halv dags utbildning där regelverket och syftet i församlingsordningen kommer gås igenom. Biskopen påminde att arbetet i råden, och därmed också församlingsordningen, är en del av den synodala vandringen som kyrka, det vill säga att lekmän och präster tillsammans och i sina respektive funktioner tillsammans finner vägen framåt för kyrkan.

Studieförbundet Bilda kommer administrera utbildningarna. En representant för Bilda närvarade och gav också tips om deras grundläggande utbildningar i föreningsteknik, som många ledamöter i våra råd sannolikt skulle ha glädje av. De närmaste är:

13 mars föreningsteknik. 19 mars föreningsekonomi.

Lördag 2 mars, kvällen

På kvällen höll Bo Hellman från katolska församlingen i Falun ett givande föredrag om den heliga Maria Elisabeth Hesselblad. Den längsta tiden i Sverige, tio år, bodde hon faktiskt i Falun.

På ett rätt dråpligt sätt berättade Bo om hur Falun börjat uppmärksamma sitt helgon i samband med saligförklaringen år 2000. Mera av en händelse råkade han då bli Faluns ende representant i Rom, medan delegationen som kom från Skara stift omfattade många fler dignitärer både från födelseplatsen i Herrljunga kommun och från svenska kyrkans stiftsorganisation.

Söndag 3 mars, morgon

Marielunds donator Marie Klinckowström

Arkivarie Lars Hallgren höll ett mycket intressant föredrag om Marie Klinckowström, den förmögna änka som testamenterade sommarhuset Marielund till det katolska stiftet. År 1907 kom gården i stiftets ägo.  

Marie Klinkowström föddes i Paris som dotter till en rysk diplomat. Hon uppfostrades som anglikan efter sin engelska mor. Senare gifte hon sig med den svenske militärattachén i Wien, Rudolf Klinckowström och flyttade till Sverige. Hon var en andlig sökare, och kom sedermera i kontakt med katoliker i Stockholm och konverterade. Hon och hennes syster kom att bli stora välgörare för det katolska stiftet i Sverige. Dessvärre försvann en betydande summa som olyckligtvis satsades på tyska värdepapper år 1914.

Samma år bildades den ekonomiska föreningen Constantia, till vilken katolskt ägda kyrkliga egendomar överfördes. Det hade tidigare varit svårt för juridiska personer som katolska stiftet att äga till exempel fastigheter. Därför hade man låtit donationer och andra egendomar gå till personer eller funktioner som biskopen. Den ekonomiska föreningen Constantia fanns fortfarande när vår församling fick fastigheten i Lidköping, Mandelblomman 6.

Efter föredraget berättade flera närvarande om hur mycket gården Marielund genom sina läger och annan mötesverksamhet betytt genom åren för katoliker och stiftet i Sverige. I många år var gården hem för en systrakommunitet och man hade sommarkoloni för katolska barn från Stockholm.

Renovering i Kristianstad och Marias fredsaltare

Gunnar Eriksson från Kristianstad (se ovan) berättade om renoveringen av församlingens kyrkan i Hässleholm. För utsmyckningen av koret hade man kommit i kontakt med en sakramental förbönsgemenskap för fred med någon form av centrum i Gdansk, Polen: fredens Drottnings gemenskap för fred. Rörelsen har som mål att upprätta och inviga tolv så kallade tillbedjansaltare på olika platser runtom i världen som hårt drabbats av våld och ofred i olika former. Hittills har åtta altaren invigts, bland annat i Jerusalem (nu i Nasaret) och Oklahoma.

Fler platser, kanske mindre drabbade av våld, har också möjlighet att få sådana altaren i mindre skala. De stora altarena symboliserar de tolv stjärnorna i Marias krona. De mindre altarena symboliserar då det oändliga stjärnfallet i Marias mantelfåll. Dessa altare är vackert, storslaget och omsorgsfullt utformade med bland annat kristall, silver men också rostat stål som material. Mittpunkten är en monstrans där en stor Hostia ständigt skall vara placerad. Marias fredsaltare är tänkta som en form av vallfartsmål, och Kristianstad har tänkt att utlysa en insamling i stiftet för att göra församlingarna delaktiga i upprättandet av detta altare i Sverige.

Biskopens katekes

Pastoralrådets program innehöll som vanligt en katekes av biskop Anders.  Han anslöt denna gång till det faktum att andra vatikankonciliet talar om Kyrkan som mysterium. Kyrkans gemenskap skall återspegla gemenskapen i Treenigheten. Genom dopet är vi infogade i den gemenskapen och gjorda till tempel där Gud bor. Denna andliga verklighet som Kyrkan är, kan skenbart ses som en motsättning till det fokus vi lagt på kyrkans yttre ordning och struktur i arbetet på den nya församlingsordningen.  (jfr arbetet med församlingsordningen).

Vilket pronomen använder vi om Kyrkan – den eller hon? Båda kan vara rätt, men ”hon” kanske behöver förstärkas: Kyrkan som vår moder. Henne lämnar man inte. Den i vars knä vi lärt känna den levande Guden.  Med en ensidig syn på Kyrkan som ”den” ser man henne utifrån, och det kan underlätta en inre polarisering med olika goda och dåliga drag hos just organisationen. Med kyrkan som institution, blir hon lätt ett föremål för våra olika tyckanden.

Det finns fler pronomen vi kan använda. Kyrkan är också vi, Guds folk. Detta ser vi redan i Gamla Testamentet. Gud har stigit ned och tagit till sig ett folk. Kyrkan är en gemenskap som vi får del av genom dopet och lever i, genom de andra sakramenten.

Kyrkan är förstås också den, en hierarkisk organisation. I vår tid är hierarkisk ett skällsord, men för katoliker är det ett honnörsord. När vi kritiserar det hierarkiska draget i kyrkan, kan vi ha tagit över världens syn på hierarki. Man skall i stället se det hierarkiska tillsammans med det synodala, där kyrkfolkets roll lyfts fram. Det hierarkiska och synodala speglas i församlingsordningen. Kyrkoherden står lokalt för det hierarkiska, råden för det synodala.

Lita till att den helige Ande kan tala genom alla munnar! Se till balansen mellan det hierarkiska och synodala!

Kyrkan är vi, ett heligt folk, den, en hierarkisk organisation, hon, Kristi brud och vår moder som lever i ständig gemenskap med brudgummen Kristus.

Vår uppgift växa in i den personliga gudsrelationen genom kyrkans liv, nå delaktighet i heligheten. Har realiserats i Maria. Kyrkan får sin fulla bild i henne.

Kyrkan kan ta gestalt i oss och bli ett du. Utifrån kommer man bedöma kyrkan utifrån oss. Vi speglar kyrkan mot vår omvärld.

Kan då bli ett jag: jag är kyrkans utsträckta hand i de människor som möter mig.

Viktigt alltså se kyrkan från olika håll. Fara om vi begränsar oss till kyrkan som ”den”.

Lättare att lämna en institution än en mor.

Vi måste lära oss hantera besvikelserna (gentemot kyrkan). Första steget hantera besvikelsen över att man själv inte lever upp till sina egna ideal. Men kyrkan är en familj där man tillsammans omvänder sig.

Därför är det viktigt ha med sig de olika perspektiven av kyrkan: Vi – Guds folk, den en hierarkisk institution med Petri stol som enhetens tecken och också överst i hierarkin. Synodaliteten är tecknet på det andra perspektivet, vi:et, med de alla döptas olika karismer. Balansen är eftersträvansvärd och vi bör försöka hitta den.

Vi behöver leva oss in i hela kyrkans mysterium, inte vara betona en aspekt. Vi måste använda alla pronomina!

Hon – modern, bruden

Jag – ett andligt tempel där Gud bor. I varje ögonblick av min existens, i Guds blick.

Kyrkan skall konkret fömedla lumen gentium ljuset för folken.

Vi är kallade att ge en annan bild av kyrkan än den som kanske kastas mot en (inkvisitionen, skandalerna i nutiden…). Vi kan ge en annan bild av kyrkan – mitt i vårt vardagliga liv.

Sentire cum Ecclesia både känna smärtan och glädjen i kyrkan. Mässans mea culpa är inte bara den egna, utan hela kyrkans syndabekännelse.

Vi sänds ut att sprida detta ljus, bygga upp församlingen, vi är den samariska kvinnan som längtar efter det levande vattnet!

Anders Appeqlvist, representant i pastoralrådet