Den heliga Elin av Skövde

Den heliga Elin av Skövde är församlingens skyddspatrona. Vi är tacksamma över att Gud skänkt oss henne som vår förebedjerska. Såsom Paulus talade om sina barn i Kristus, kan församlingens medlemmar få se sig som Elins barn i Kristus. I henne ser vi hur mycket Gud älskar, beskyddar och fulländar människor som ger sig till Honom.

Vi vördar den heliga Elin, ber om hennes förböner och vägleds av hennes vittnesbörd.

Så här skriver en av våra församlingsbor om den heliga Elin:

Något mycket fint med att bo i Skövde, förutom vår fina kyrka och församling, är att man överallt i staden möter den heliga Elin av Skövde! Hon, som tillsammans med den helige biskop Brynolf är skyddspatron för vår katolska församling, är också ständigt närvarande i stadsbilden. Eftersom hon finns på Skövdes stadsvapen så syns hon överallt! Vilken härlig syn att se heliga Elin på fladdrande flaggor, på ett stort digitalt konstverk, på golvbrunnar, på alla kommunens byggnader och fordon, anslag och utskick. Ja, heliga Elin finns överallt! Den fina statyn på S:ta Helena kyrkas yttre vägg vakar över staden och inne i samma kyrka kan man genom en glasruta i golvet blicka ner på trappan som leder till hennes gravkrypta. Tyvärr finns ju inte hennes reliker kvar där men däremot finns heliga Elins källa med friskt porlande vatten på promenadavstånd från centrum. Alldeles lagom sträcka för en rosenkrans – ett fint både medeltida och nutida pilgrimsmål. Det är mycket fint att sitta vid källan, be och begrunda de tidlösa mirakel som möter oss mitt i vår så moderna stadsmiljö. Och varje gång när jag går på Skövdes gator kan jag be: Heliga Elin, bed för oss!

Församlingen firar den heliga Elin på ett särskilt sätt den 30 juli som är hennes minnesdag (Svenska kyrkan firar henne den 31 juli). Då brukar vi vandra till Elins källa och fira gudstjänst där.

Ikon som är placerad vid den heliga Elins krypta S:ta Helena kyrka, Skövde. Ikonskrivare Robin Johansson, Kållandsö.

Den heliga Elins liv

Elin levde under 1100-talets första hälft, under en tid då kristendomen var etablerad i landskapet sedan mer än hundra år. De äldsta kristna gravarna i Varnhem är från tidigt 900-tal, och klosterkyrkan i Varnhem började byggas runt år 1150.

Elin föddes av förnäma föräldrar, men det är inte känt vilka de var eller varifrån de kom. Hon gifte sig och fick flera barn, men hennes make dog och hon blev änka. Elin avstod från omgifte, trots att det kanske var förväntat och lämpligt för en kvinna i hennes ålder och samhällsställning.

Som änka valde hon i stället att fördjupa sin tro och tjänade Gud med fastor, böner och goda gärningar.

Hon skall bland annat ha bidragit till uppförandet av kyrkan i Skövde – den kyrka som senare fick hennes namn och under vilken hennes kropp senare fick vila.

Elin fick i en dröm som hon hade i Götene veta att hon skulle komma att dö i Götene, men begravas i Skövde.

Astri Taubes staty av den heliga Elin utanför Sankta Helena kyrka i Skövde

Elins svärson var en kvinnomisshandlare och hans tjänstefolk mördade honom till slut. Mannens anhöriga utkrävde hämnd, och då beskyllde tjänstefolket Elin för att ha varit införstådd med planerna och anstiftat mordet. Släktingarna gjorde livet svårt för Elin, och hon begav sig på pilgrimsfärd till Jerusalem. I den heliga staden ville hon lägga fram sin sak inför Guds prövning.

Efter hemkomsten fortsatte svärsonens släktingar att plåga Elin. Hon överraskades och dödades av dem då hon var på väg till Götene den 1 augusti för att vinna avlat i samband med kyrkans invigning, sannolikt någon gång runt år 1140.

Vördandet av den heliga Elin

Flera underverk rapporteras i samband med Elins död och därefter:

  • Kvällen samma dag som hon dödades fick en blind man sin syn tillbaka sedan en pojke funnit Elins avhuggna finger och den ring hon medfört från det heliga landet; genom att stryka blodet från hennes finger på sina ögon återfick mannen synen.
  • När man under transporten av Elins kropp från Götene till Skövde vilade ett slag vid Källebäcken utanför staden, bröt en källa fram.
  • När hennes kropp skulle tvättas på en stor sten utanför kyrkan i Skövde sprack stenen; den del av stenen på vilken hennes blod droppat reste sig upp, den andra låg kvar.
  • En som var stum fick senare talets gåva sedan han under lång tid med böner och tårar uppehållit sig vid Elins gran.
  • En man som var nästan döv återfick sin hörsel efter att ha anropat Elin med höga rop.
  • En spetälsk blev återställd sedan han förts till Elins grav och gråtande dröjde sig kvar där.
  • En som var halt kunde återvända hem till fots sedan han påkallat Elins hjälp.

Vördandet av Elin tilltog därefter, och man brukar säga att Skövde växte fram som stad tack vare pilgrimsbesöken vid hennes grav och kyrka.

Påven Alexander III godkände 1164 kulten av Elin på initiativ av ärkebiskop Stefan, som var i Rom för att mottaga palliet.

Den helige biskop Brynolf av Skara anropade Elin då han råkat i sjönöd på Vättern, och lovade författa ett officium till hennes ära om han blev hjälpt. Det är från detta officium, tillkommet 1288 eller strax därefter, vi idag känner till de flesta detaljer i hennes liv.

Vördandet av Elin etablerades i Skara stift under 1200-talet och i Elinsofficiet 1288 betraktas hon självklart som landskapets skyddshelgon. Runt hundra år senare räknas den heliga Elin också in bland rikets skyddshelgon tillsammans med bl a Sigfrid, Eskil, Botvid och Birgitta.

Bilder av Elin finns i flera kyrkor, de flesta medeltida: Töreboda (ursprungligen i Björkängs kyrka), Götene, Kullings-Skövde (Vårgårda – förvaras nu i Göteborgs historiska museum), Skallmeja och Önum. Flera bilder av Elin finns i kyrkor i Värmland, vilket inte är märkligt eftersom det har hört till Skara stift.

Kyrkan i Skövde och senare kyrkan i Götene helgades åt Elin. Det finns osäkra uppgifter om att även kyrkorna i Medelplana, Österplana, Mölltorp, Ränneslöv (i Halland) och Varv burit Elins namn. Församlingens kyrka i Lidköping är helgad åt den heliga Elin och den helige Brynolf.

Elins reliker i Skövde försvann i samband med reformationen. I Mölltorps kyrka och i Götene kyrka har reliker av Elin dock funnits kvar. I Götene kyrka förvaras de fortfarande i altaret. Relikskrinet från Mölltorps kyrka ägs nu av Västergötlands museum och är en del av deras utställning.

Även om åkallan av helgonen förbjöds i Sverige 1544 levde mycket av fromheten länge kvar. Elinsmässan, som efterhand kom att bli liktydigt med marknadsdag, fanns kvar långt in på 1800-talet. I Skövdes stadssigill och senare vapen och i stadskyrkans namn har Elin alltid varit närvarande.

När katoliker i Skaraborg åter kunde bilda en (annex)församling 1965, fick den heliga Elin ge den sitt namn tillsammans med den helige Brynolf.

Bilden av Elin

Den heliga Elin avbildas som änka med huvuddok och halslin, fotsid dräkt och mantel. Till bilden hör det svärd, som hon dödades med, och hennes avhuggna finger med ringen från Jerusalem. Fingret vilar på en bok – en Bibel eller en bönbok.

F Marek i röd mässhake broderad i Polen och med motiv för den heliga Elins dag.

På mässhaken i kyrkan i Skövde finns också broderat en bäck – invid vilken hennes kropp vilade när man bar tillbaks henne till Skövde och där källan sprang upp – och stenen som delades i två när man lade hennes kropp på den.

Elins källa

Vid den gamla infarten till Skövde söderifrån, där landsvägen korsar Källebäcken, ligger Elins källa. Området är numer en del av Skövde garnison, men tillgängligt för allmänheten.

Enligt legenden vilade man här en stund inför den sista sträckan in till Skövde och Elins kyrka. Man satte man ned Elins bår på marken, och där sprang en källa fram. Så ser vi hur Gud vänder död till liv, och att vi måste dö andligen för att kunna födas på nytt – jfr Jesu ord om vetekornet som måste falla i jorden och dö för att bära frukt, och det nattliga samtalet med Nikodemos om att födas på nytt i Johannesevangeliet kap 12 och 3.

Vid källan fanns under medeltiden ett kapell som blev en del av pilgrimsvandringen till Elins stad Skövde. I samband med reformationen lades källan igen, och kapellet övergavs någon och förföll. Ännu på 1700-talet fanns väggarna kvar. Det sägs att stenarna har använts vid senare renoveringar av Skövde kyrka, men också till den stenbro som finns vid platsen.

Platsen iordningsställdes på nytt under 1900-talet.

Här firar både Svenska kyrkan och katolska församlingen årligen minnet av den heliga Elins martyrium. Platsen ligger mycket vackert, och här kan församlingsbor bli stilla i bön till sin skyddspatrona.

Källa till uppgifterna på denna sida är till största del f Sven-Erik Pernlers bok S:ta Elin av Skövde Kulten, källorna, kvinnan, Skara 2007.