En synodal kyrka – församlingens svar

Församlingen har nu svarat på Vatikanens frågor till alla världens katolska gemenskaper. Den 15 maj skickades nedanstående text till biskopsämbetet, som nu kommer arbeta ihop alla svar från vårt stift.

Följ det fortsatta arbetet på stiftets hemsida.

För en synodal kyrka
Nedan följer reflektioner från Skaraborgs katolska församling S:t Brynolf och S:ta
Helena på de tio frågeställningar som skickats ut från Vatikanen inför
biskopssynoden 2023.

Svaret har behandlats vid församlingens församlingsmöte 24 april 2022.
Kompletteringar har inhämtats och slutligen antagits av pastoral -och ekonomirådet per capsulam den 15 maj 2022.

Samtalsområde 1-3: Ledsagarna, lyssnandet och att ta till orda
Det är något naturligt att förändringar väcker känslor. När förändringar sker i kyrkan är det
inte konstigt att det finns starka positioner både för och emot det som ändras.
För att kunna kommunicera meningsfullt med människor som ännu står utanför kyrkan
behöver vi kunna förstå och leva i vår tid.

Framför allt behöver vi tala om att Gud är kärleken, och inte en fördömande gud.
Synodaliteten är påvens sätt att få in röster från Kyrkans periferi, och kanske ifrån dem som
står utanför Kyrkan. Jämför situationen med en VD på stort företag som inte vet vad som
händer, därför att olika lager av medarbetare silar informationen så att chefen bara får höra det
man tror att han eller hon vill höra.

Vilka är “kyrkan” och vilka skall “kyrkan” lyssna på? Är det inte vi som är kyrkan? Luddig
fråga! Men kanske är det just vi som måste lyssna bättre och på fler än bara dem som säger
det vi redan tycker och håller med om.

Vilket är kyrkans språk? Vi är mångspråkiga i vår församling. Det kan vara svårt för dem
som inte kan svenska att förstå t ex predikan och komma in i församlingslivet. Vad gör vi åt
det?

Predikan är viktig – men även om man inte förstår den, pga språket, kan man uppleva den
andliga gemenskapen i vilken församling som helst på jorden i bönen och i kommunionen.
Är det bra eller dåligt att bekräfta medlemmars hemspråk genom det kan finnas biblar och
lappar med läsningarna på olika språk i kyrkan? Behöver vi sprida information om
gudstjänster, predikningar mm på det egna språket som kan nås via internet? Eller skall vi
utgå från, och uppmuntra till, att alla vill och bör lära sig svenska och bli en del av en helt
svenskspråkig församling?

Vi är ofta en liten grupp som stannar på aktiviteter efter mässan – de flesta som kommer till
mässan och går direkt efter. Är det ett problem, eller speglar det en god och naturlig
prioritering av den tid olika människor i olika livssituationer har att fördela?

Hur gör vi för att ”se” varandra i kyrkan – särskilt dem som upplever att ingen ser dem, som
kanske kommer just till katolska kyrkan för att bli sedda?

Hur lever vi vår tro/berättar om den i vardagen utan att känna att andra stöts bort?

Samtalsområde 4: Gudstjänsten
Där det är gudstjänst – alltifrån enklaste bön till högtidligaste stora mässa – finns det redan ett
engagemang. Människor har tagit sig till en plats eller reserverat en tid för tillbedjan. Det är
hela utgångspunkten – engagemanget finns, och därifrån kan allting löpa vidare.
Vi talade om våra orientaliska katolska syskon, och att vi vill lära oss mer om deras liturgi och
fromhetsliv. Romerska katoliker behöver ta del av och lära sig mer om det orientaliska
katolska gudstjänstlivet – genom att själva delta och genom att bjuda in orientaliska katoliker
att berätta om sig och sin rit.

Vi har hela världen i vår församling – vi kommer från så många olika platser och hälsar
varandra vid fridshälsningen. Det är en resa jorden runt.
Vi talade om fördjupad delaktighet i bl a sången i våra mässor. Det är tråkigt att titta på sådana
som inte deltar i sången eller inte kikar i Cecilia vad texterna innehåller. Samtidigt måste det
vara frivilligt att sjunga – vi vet inte hur folk som är tysta ber (lovsjunger) i sina hjärtan.

I församlingen firas mässor på olika språk. Det är viktigt med aktuell information om de
tillfällena.

Det uppstår ett digitalt utanförskap när man upphör med information på papper och bara
informerar om församlingen via nätet. Veckobladen på papper har en fortsatt roll.

Samtalsområde 5: Medansvar i utsändningen
Envar måste bottna i sin egen tro. Först då kan den delas i familjen, bland vänner och
arbetskamrater och andra som blir nyfikna när vi säger att vi är katoliker.
Vi kan ha blivit avskräckta från att dela vår tro med andra genom olika erfarenheter i livet.
Mission är mer än att verbalt sprida kristendom eller vinna lärjungar. Kyrkans mission är
uppdraget att hela världen.


I vår församling har vi stor kunskap och erfarenhet av stiftets tidigare arbete med
lekmannauppgiften och lekfolkets uppdrag. Några av medlemmarna har varit med i
framtagandet av två studiematerial: Vem skall dra lasset och Ett heligt folk. Det finns stora
källor att ösa ur avseende gudsfolkets värdighet och stora uppdrag i församling, stift och
kyrka som helhet.


En övergripande fråga är hur vi på bästa sätt får dem som inte redan är engagerade i någon
uppgift att bli det. Att ta personlig kontakt och t ex bjuda in till textläsning mm. kan vara ett
sätt.


Samtalsområde 6: Att föra en dialog i kyrkan och samhället
Oklar frågeställning – svår att komma vidare i.


Språkcafé och annat deltagande i integrations- eller flyktingarbete är ett sätt att vara i dialog
med samhället omkring.


Som enskild kan man utgöra en länk till andra samfund, genom t ex medlemskap i
ekumeniska bönegemenskaper.


Vårt deltagande i ekumeniska böneveckan är ett sätt att föra dialog. Andra samfund har
uppskattat att komma till oss, men det är inte lika många av våra medlemmar som hittat till de
andra samfunden.


Det finns en känsla av att man i samhället allt mindre hör flera olika åsikter – endast en åsikt
accepteras och anses rätt.


I vår församling är det tacksamt och lätt att knyta an till den heliga Elin i kontakter med t ex
kommunen. Helgonen är generellt sett en fin ingång för samtal om vår tro.


Det kan vara möjligt för oss som församling att delta i olika arrangemang – såsom t ex Stad i
ljus där Elimkyrkan deltog med levande krubba.


Det är lättare att nå ut, om vi kristna lever mer tillsammans, dvs fördjupar ekumeniken (”Se
hur de älskar varandra”).


Vi får inte glömma bönens kraft! Om vi närmar oss Gud, närmar vi också oss våra
medmänniskor. Om Gud är vårt nav, och vi alla människor är ekrar som utgår därifrån i ett
hjul, kommer vi ofelbart närmare andra människor om vi närmar oss Gud.


Samtalsområde 7 och 8 andra kristna kyrkor och samfund samt auktoritet och
deltagande

Hur går det med ekumeniken? Några synpunkter:
▪ Det verkar inte finnas något utbud eller naturliga träffar mellan olika kristna
traditioner inom församlingen eller mellan församlingarna.
▪ Där jag kommer ifrån hade vi några gemensamma ekumeniska träffar varje år och
även ekumeniska gudstjänster.
▪ Böneveckan varje år i januari är ekumenisk och där deltar församlingen med bland
annat gemensam korsvägsandakt tillsammans med andra traditioner.
▪ Kristen tro är mer än eukaristin och de olika kristna traditionerna har mycket annat
gemensamt, trots allt.
▪ Bönegemenskapen Törnekronans samfund är redan ekumenisk genom sina tre
katolska medlemmar.
▪ I det ekumeniska kontakterna bör vi utgå från det som är gemensamt mellan de olika
kristna traditionerna. Ett exempel är rosenkransbönen som församlingen hållit i Skara
domkyrka, och så försökt förena det katolska med det svenskkyrkliga.
▪ Vad vi framför allt kan göra tillsammans med andra traditioner är gemensam bön och
att sjunga, ex. i kör.
▪ Det finns flera exempel i församlingen på mer personliga relationer, individuella
kontakter mellan katoliker, ortodoxa och protestanter.
▪ Varför inte inför framtiden i Skövde anordna ekumenisk vesper i Helena kyrkan?
▪ Språkliga hinder/hämningar spelar nog inte så stor roll som man kanske kan tro i
församlingsarbetet eller mellan olika samfund.
▪ I vår församling är det ett problem/utmaning att många har långt att åka till mässan.
Avstånden försvårar även för andra insatser i församlingen.
▪ Upplever alla att vi ”äger” kyrkan? Känner vi oss hemma i församlingen?
▪ De många bönegruppernas existens i församlingen (de så kallade
prästkragebönerna/margeriterna) bör påtalas oftare, annonseras bättre.
▪ Församlingen bör göra och visa upp en offentlig lista av vad som pågår i
kyrkan/församlingen och bjuda in människor både mer officiellt men också, och
kanske främst, genom personliga samtal och inbjudan.
▪ Det vi kan prata om är vår egen församling. Vad andra församlingar gör är relativt
okänt.


Ett vittnesbörd om ekumeniskt arbete kom från en medlem som deltar i besöksgruppen på
Tidaholmsanstalten:
Besöksgruppen leds av en präst från Svenska kyrkan och en pastor från Equmeniakyrkan.
”Besökarna”, som vi kallas, är tänkta att tillhöra olika kyrkosamfund. Just nu är jag den enda
från Katolska kyrkan. De andra tillhör Svenska kyrkan och frikyrkor.

För mig är detta sann ekumenik. Vi träffas och samarbetar i besöksgruppen, lär känna och har
tillit till varandra och gör något meningsfullt tillsammans. Vi har respekt för varandras tro och
lär oss också om våra olika samfund. Jag kan inte tänka mig bättre sätt att mötas ekumeniskt!
Dessutom når vi som kyrka också internerna, får en möjlighet att berätta om vår Katolska tro
samt möter dem som själva är katoliker.


Samtalsområde 9 Urskilja och avgöra
Genom PE-rådet och församlingsmöten har alla möjlighet att delta och medverka i de beslut
som tas i församlingen.

Det är svårt att få fler församlingsmedlemmar att delta i möten. Detta gäller alla slags möten,
även de synodala. Till en del beror det troligen på språket som är ett hinder.
En annan orsak till svårigheten för medlemmar att delta i olika samtal och möten är de långa
resvägarna och att familjer som redan deltagit i undervisning och mässa behöver komma hem
i tid på söndagen.


Samtalsområde 10 Att lära sig synodalitet
Vi skulle behöva utbildning på lekmannanivå. Gärna lokalt placerade så att inte resvägar blir
ett hinder.


Diskussion uppstod kring vilken utbildning som behövs och i vilken form. Tre olika konkreta förslag kom upp:
* Att göra en enkät som på lättillgängligt sätt ställer en fråga till alla församlingsmedlemmar:
“Vad skulle du vilja ha samtal kring/ utbildning i/ veta mer om?” Eventuellt i form av boxar
där man kan kryssa i olika val.
* Bjuda in till föreläsning i något intressant och aktuellt ämne – t ex Emanuel Sennerstrand
som arbetat med den katolska bibelkommentaren).
* Bjuda in t ex Respekt, Benedicta Lindberg och/ eller Sr Sofie Hamring OP för samtal kring
”svåra frågor”. Frågor som är väldigt viktiga för alla, både de unga och de lite äldre.


Skaraborgs katolska församling S:t Brynolf och S:ta Helena

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.


*